Jag har fått en del förfrågningar om varför jag har gjort denna resa och hur jag gick tillväga.

2000, mer exakt i slutet av Maj, då Victory Tilly vann elitloppet så blev jag frälst i travet. Jag var 11 år gammal och min farmor och hennes man ägde ett par travhästar. Jag började att spara, läsa och klippa i deras Travtidningar. Jag läste på om olika stammar, vilka hästar som sprang i de stora loppen och jag var sådär extremt nördig som man var i den där åldern när det kom till hästar.

Jag red på ridskola, men när jag var 13 år fick jag börja vara hos en travtränare. Där red jag en häst som hette Mulle Milo, han blev mitt allt. Han var en travare i ponnymått som var allt annat än en talang på banan. Förutom honom så hade jag några till passhästar som jag älskade över allt annat. Dessa borstade jag mest på, och var med när de startade på banan. Det var här som jag fick drömmen om att åka till USA och jobba när jag blev stor.

Efter det så har travintresset alltid funnits hos mig, jag har nördat mig väldigt mycket från och till. Jag gick på naturbruksgymnasium, och hösten 2007 hade jag hoppat av skolan och gjorde praktik hos en tränare på Kalmartravet. I januari 2008 fick jag en anställning hos en annan tränare. Där slutade jag i maj 2009, för att göra klart skolan. Nu i vinter så började jag bli rastlös. Min vän som jag är här med, Ida, hon har varit i USA en gång förut. Jag mejlade ett par tränare och frågade om de behövde en hästskötare, och jag berättade givetvis lite om vad jag hade gjort tidigare. Svårare än så var det faktist inte att få jobb. Svenska hästskötare är väldigt eftertraktade, och det är inte heller något måste att du har hållt på med just trav tidigare. Bara du kan hästar och vill lära dig så finns alla chanser i världen.

Oftast kanske man hittar dessa jobb genom kontakter, men en nogrann sökning på internet kan ge ganska mycket. Och bara för att en specifik tränare eller ryttare inte söker någon, så kan man alltid fråga om de i sin tur vet om någon. Hästfolk känner hästfolk. Det var så Ida fick sitt jobb (även om hon tänkt mejla de vi jobbar för nu). För oss var den jobbiga grejen ett visum! Vill du jobba inom europa så blir det givetvis mycket mycket lättare. Det är dessutom jätteviktigt att ni är noga med vad för lön och avtal ni får. Speciellt inom ridsporten finns det många som aldrig betalar dig lön, eller annat än fickpengar. Letar man noga, så hittar man de som är seriösa. Att försöka höra med någon som har jobbat på ett ställe tidigare är en bra idé.

Åter till mig. Jag har ingen aning om det är detta jag vill göra i framtiden. Det enda jag vet är att om jag jobbar med det, så vill jag göra det hos bra tränare med bra hästar. Annars känns det inte värt det. Jag är en sådan pass stor travnörd att jag vill leva ut allt man kan. Vill man så går det.

Detta var min historia, och lite tips på vägen.