Nu har även säsongen inletts för 2-åringarna i stallet och i övriga USA. 4 av våra småttingar har nu kvalat och alla har de gjort det på ett jättebra sätt. I lördags blev det två (nästan tre) "vinster" där Lightning Storm (e: Donato Hanover) var snabbast av dem på 2:00.4. Till svensk tid översatt är det en mile på 1.14,6 och enligt Travronden gick sista 400 i 1.10-1.11-fart. Det är ganska fantastiskt när man tänker efter hur snabbt de springer... För det är dessa tider alla 2-åringar måste springa för att vara med och kämpa om pengarna.

Det är precis som alla säger skillnad mellan Sverige och USA när det kommer till tidiga hästar. Bäbisarna här ser mer ut som 3-åringar i Sverige. Givetvis finns det undantag men man kan inte låta bli att tycka det är lite häftigt - men även lite oroande. Det är så många faktorer som fått det att bli så här. Avel, hormoner, träning, snabba banor, foder, eller vad är den avgörande faktorn? Så länge det inte blir än mer extremt behöver vi nog inte vara oroliga. Jag måste ju tillägga att det finns många många tränare som är måna om sina 2-åringar och inte pressar dem mer än vad de klarar av. Det är nog där nyckeln ligger, till att få fram en stor mängd travare som håller och tjänar pengar istället för att bara få fram en enda kanon (som var den enda individen som höll för trycket att springa 56 för tidigt)...

Jag försöker i alla fall att underlätta så mycket som möjligt för mina 3 bäbisar, De växer och de behöver all hjälp de kan få medans de samtidigt måste träna och prestera för att klara konkurrensen på banorna.


Grace Happens (Yankee Glide - Celebrity Lady) var en av de fyra som har kvalat

Jag har fått en del förfrågningar om varför jag har gjort denna resa och hur jag gick tillväga.

2000, mer exakt i slutet av Maj, då Victory Tilly vann elitloppet så blev jag frälst i travet. Jag var 11 år gammal och min farmor och hennes man ägde ett par travhästar. Jag började att spara, läsa och klippa i deras Travtidningar. Jag läste på om olika stammar, vilka hästar som sprang i de stora loppen och jag var sådär extremt nördig som man var i den där åldern när det kom till hästar.

Jag red på ridskola, men när jag var 13 år fick jag börja vara hos en travtränare. Där red jag en häst som hette Mulle Milo, han blev mitt allt. Han var en travare i ponnymått som var allt annat än en talang på banan. Förutom honom så hade jag några till passhästar som jag älskade över allt annat. Dessa borstade jag mest på, och var med när de startade på banan. Det var här som jag fick drömmen om att åka till USA och jobba när jag blev stor.

Efter det så har travintresset alltid funnits hos mig, jag har nördat mig väldigt mycket från och till. Jag gick på naturbruksgymnasium, och hösten 2007 hade jag hoppat av skolan och gjorde praktik hos en tränare på Kalmartravet. I januari 2008 fick jag en anställning hos en annan tränare. Där slutade jag i maj 2009, för att göra klart skolan. Nu i vinter så började jag bli rastlös. Min vän som jag är här med, Ida, hon har varit i USA en gång förut. Jag mejlade ett par tränare och frågade om de behövde en hästskötare, och jag berättade givetvis lite om vad jag hade gjort tidigare. Svårare än så var det faktist inte att få jobb. Svenska hästskötare är väldigt eftertraktade, och det är inte heller något måste att du har hållt på med just trav tidigare. Bara du kan hästar och vill lära dig så finns alla chanser i världen.

Oftast kanske man hittar dessa jobb genom kontakter, men en nogrann sökning på internet kan ge ganska mycket. Och bara för att en specifik tränare eller ryttare inte söker någon, så kan man alltid fråga om de i sin tur vet om någon. Hästfolk känner hästfolk. Det var så Ida fick sitt jobb (även om hon tänkt mejla de vi jobbar för nu). För oss var den jobbiga grejen ett visum! Vill du jobba inom europa så blir det givetvis mycket mycket lättare. Det är dessutom jätteviktigt att ni är noga med vad för lön och avtal ni får. Speciellt inom ridsporten finns det många som aldrig betalar dig lön, eller annat än fickpengar. Letar man noga, så hittar man de som är seriösa. Att försöka höra med någon som har jobbat på ett ställe tidigare är en bra idé.

Åter till mig. Jag har ingen aning om det är detta jag vill göra i framtiden. Det enda jag vet är att om jag jobbar med det, så vill jag göra det hos bra tränare med bra hästar. Annars känns det inte värt det. Jag är en sådan pass stor travnörd att jag vill leva ut allt man kan. Vill man så går det.

Detta var min historia, och lite tips på vägen.

Helt plötsligt så har jag blivit jättenervös! Nervös över hur jag ska klara mig utan mina nära och kära under så lång tid och nervös för att något ska hända. Tror att man har börjat inse hur annorlunda allt kommer bli. Jag är även nervös för att det börjar närma sig. Jag vill till Florida och jobba nu! Jag vill lära känna de hästar jag ska ha hand om och komma igång med en spännande tävlingssäsong & göra andra roliga äventyr på vår fritid.